jag vill fylla en hel bok om patienter jag möter. alla olika öden som ligger i en (obs. inte i samma) säng och som är fulla av historier, glada lyckliga ledsna sorgsna och fantastiska.
men det kan jag ju såklart inte. för det får jag inte.
det vore lite som att bryta en bästis tysthetslöfte. det gör man inte för då är man ingen kompis.
men jag tänker mycket på de där liven som finns i korridorerna. de ensamma, rädda, fina små människorna som jag har lyckan att få hjälpa lite grann.
genom att ge en tablett som tar bort det farliga eller genom att hålla i handen när det gör alldels förskräckligt ont, eller genom skratta med åt en egentligen ganska tråkig rolig historia och genom en massvis andra åtgärder.
därför tycker jag att jag utbildar mig till något alldels fantasiskt.
som en vän sa igår. hatten av för sjuksköterskorna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar