kan bero på hur det kändes när jag hittade min gamla dagbok. att de som jag umgicks med varje vecka, varje dag, varje minut med, idagsläget inte träffar ens en gång i månaden. att det är nog naturligt. de har sina liv och jag mitt. ibland, när det passar, ses vi. och då gör det inget om det är en vecka eller ett år sen vi sågs sist. för det ska inte vara kvantiteten som räknas. utan kvalitén.
jag har många vänner, jag är så glad för det. jag kan inte rangordna dom men det är några av dom som är lika nära mitt hjärta som lungorna. jag behöver dom för att kunna andas. jag märker när jag varit utan dom för länge, jag är inte jag riktigt. det är nog också naturligt. att man har vänner till olika saker. att man inte kan begära allt av alla. hur skulle man orka? man har några få speciella och det räcker. man hinner nog inte mer. jag kan inte ringa lindorna, jessica, helena, alla mina syskon, anni , pernilla, tone och alla andra brudarna så fort något händer. man berättar istället när tillfälle ges.
en sak är säker med vänskap. den går åt två håll. för att jag ska vara din vän kan inte du kräva att jag bara ska vara den som ringer, som försöker se till att man kan ses. det fungerar precis likadant som mitt bankkonto. jag kan inte bara handla och handla och tro att pengarna finns i obegränsad mängd, ibland måste jag sätta in lite kronor så det finns tills nästa gång.
jag är duktig på att sätta in pengar på mina vänskapskonton, hoppas jag, men när de bara töms och ingen hjälper till med insättningarna, då tappar man lusten att investera mer.
tre små korv-vänner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar