I lördags när jag hoppade på cykeln mot Linda Lundis kom det en fantastisk känsla över mig. Den började i maggropen och spred sig ut i hela kroppen. Leendet gick inte att förneka och det kändes som jag hade kunnat cykla till världens ände.
Jag kände mig så lycklig.
Jag har inget jag kan ta på, ingen miljon på ingång eller strålande resa som väntar runt hörnet. Utan jag tror det är det viktigaste som är perfekt just nu.
Min familj mår bra, och alla mina fantastiska vänner mår bra. Och jag mår bra.
Det var så skönt att bara stanna upp för en gångs skull och njuta av allt när det faktiskt är bra.
Det brukar jag glömma bort och inte komma på fören allt är förjävligt; att den där lördagen i maj, då mådde jag som rosentopp, varför tänkte jag inte på det då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar