när jag var liten var Michael Jackson den största. jag lyssnade aldrig jättemycket på honom, det var mest hemma hos Matilda Karlsson man satt i hennes puff och sjöng i kapp till thrillerskivan och gjorde några tappra försök till att dansa, men det var inget som gick på repeat.
och visst, jag kommer minnas vad jag gjorde när jag fick reda på att han dött (borstade tänderna med sofie bäckman som sovit på min och johans soffa) men mer avtryck i mitt liv har han inte gjort.
dock kan jag förstå den inverkan har haft på andra, många i min närhet. Json, Bengan och Pernilla på jobbet är några få som jag vet skulle ta till både fula ord och kanske till och med en bitchslap om jag talade illa om honom. alla tre är eller har varit dansare. och m.j var deras idol och kanske på många sätt anledningen till att de började dansa.
och visst är detta som genomfördes i stockholm ganska så jäkla grymt. man kan förstå hans storhet. och jag blir sugen på att ta matildas förslag på allvar och låta henne lära mig dansa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar